Kommentera eller fråga gärna vad jag ska skriva om och jag gör det! Har inget annat för mig så passa på nu!

Jag har en liten hopeless cruch på Robbie Kay (han spelar Peter Pan i tv-serien Once upon a time) och jag känner mig lite taggad av att skriva om honom . När jag väl håller på och prata kan jag ju rekommendera showen, jag gillar den skarpt även om effekterna är ett stort minus. Showen handlar om en stad som är förtrollad och alla i staden är olika karaktärer från berättelser du har hört när du har varit liten som tillexempel askungen, rödluvan- men förtrollningen gör så att ingen kommer ihåg! Tiden står bokstavligen stilla tills Emma Swan kommer till staden.

-----------------------------------------------------------------------------------------------

Mitt fönster hade varit öppet hela dagen- det kände jag på graderna i mitt rum. Fönstret var nästan omöjligt att se igenom pågrund av frosten som hade bildats på dess yta. Mina fingertoppar fastnade nästan när dom nuddade fönstrets glas för att stänga det. Fönstret kändes som en stor och kall isbit. Och då ska jag inte ens nämna hur kallt rummet kändes.

"Morbror Steve!" Försiktigt gick jag ner där soffan framför TV:en där han alltid satt med ett par burkar öl. Han borde sluta sitta framför TV:en och supa sig full och ta tag i vårt förfallande hus. Jag kan inte förstå mig på att kommunen inte har skickat hit någon som ska inspektera vårt hus, men jag misstänker att morbror har något inblandat. Inte ens våra grannar har anmält till polisen vilket sårar mig- jag vet att dom hör mina plågade skrik. 

"Tyst!" Han sch:ade mig nonchalant och fokuserade på fotbollsmatchen. Just då hördes ett vrål från publiken i TV-rutan och Morbror Steve slängde ölen rakt i marken så den sprack med ett argsint läte. Laget han hade hejat på hade gjort självmål och dom hade verkligen inte råd med ett sådant misstag. Sånt här gör Morbror rejält ilsken, vilket är så löjligt. Det är bara ett spel. 

Men det skulle jag aldrig våga säga, om jag inte vill sluta som ölburken han hade slängt i marken. 

Jag teg. Om jag nämnde att han hade haft öppet mitt fönster hela dagen medan jag varit i skolan skulle jag inte ligga bra till. Vad tänkte jag med ens? Det bästa jag kan göra är att vara tyst och lyda. Så har det alltid varit. Enligt Morbror är jag inget mer en än slav och att jag är Morbrors systersdotter är sen länge ett minne blott. Ändå hoppas jag att han ska acceptera mig som hans familj... Jag önskar att jag var älskad av honom- av någon överhuvudtagit. Eller ja, jag önskar att jag hade en famij som brydde sig om mig.

Så automatiskt vände jag ryggen åt och smög upp med så tysta steg som möjligt. Vad som hellst för att han inte märkte mig. 

Men ödet ville annat när jag snubbade på trappan och inte nog med lätet, klumpigt nog så bröts den svaga plankan som skulle föreställa en trappa när mitt knä störtades mot den. Ett plågsamt skrik flög ur min mun och den här gången inte pågrund av Morbror. Det kändes nästan brutet- för man kan bryta sitt knä.. eller hur?

Morbror kom rusande mot mig och svor högt. Då insåg att det här inte var något dåligt. Det här var en gåva. Det låter konstigt när jag säger det så...

Allafall så insåg båda jag och Morbror att vi blir tvungna att åka till sjukhuset. Där kommer de ställa frågor, när de hör om vårt hus kommer de nog tvinga Morbror att välja mean att byta bostad eller ta mig ifrån honom. Men när de ser mina blåmärken och ärr kommer Morbror inte ha något val och jag kommer få ett nytt hem.

Jag log. Tack- gud, ängel, vad som än gav mig en chans att komma här ifrån.

***

Vit.

Allt var så vitt. Väggarna, glovet, sängarna- behöver jag nämna änuu mer? Allt var så vitt.

Jag har aldrig varit på ett sjukhus och jag undrar nästan om jag är i himlen. Folk är så trevliga och omtänksamma -nja, så uppträde de allafall. Även om sjukhusets atmosfär stinker lite död och förödan så ler människor. Även om jag är hopplös som inte svarar på alla frågor som inluderar Morbror.

Han stack med svansen mellan benen och lämnade mig på sjukhuset. Jag lovade att jag inte skulle berätta något om honom. Men det är svårt att ljuga ihop en hel livshistoria som ska passa in. Efter allt historieberättande så vet de vart de tänker skicka mig. Inte till ett nytt hem.

Till ett psykhem. De tror att jag är knäpp. 

Ett PSYKHUS?! Nej tack. Jag önskar att jag skulle kunna rymma härifrån innan imorgon. På morgonen så ska några komma och hämta mig.

Jag tror jag kommer börja gråta. Inte här ute har jag heller någon åsikt att säga till om. Ingen tänker egentligen att allt kommer ordna sig. För det kommer inte ordna sig. På psykhemmet kommer jag antagligen sitta stilla i ett litet grått rum och deppa. Men jag har alltid haft en önskan att vara fri. Göra som JAG vill och inte som någon annan beordrar mig att göra. De är precis till ett ställe där de försöker kväva ens vilja som jag ska till.

Någon- snälla hämta mig härifrån

Med det kände jag en svag vind kyla ner rummet. Precis som om någon hade öppnat fönstret. 

***

Något kändes fel. Sängen jag låg på kändes inte längre mjuk och varm. 

Jag låg inte på en säng

Varken med täcke med täcke eller kudde.

För jag låg på marken. En hård, fuktig och ojämn mark... och kröp det något på mitt ansikte..?'

Mina ögon slogs öppna och med ett skrik stirrade jag på den enorma och håriga spindeln på min näsa. 

"NÅGON FÅ BORT DEN-" Jag tog sats med att skrika men häjdades när en hand tog bort spindeln i nästa sekund. PUH. 

Handen tillhörde en pojke som inte såg ut att vara en dag över sexton. Han hade en nätt och medellång kropp men ändå muskelös. Hans ansikte fick mitt hjärta att stanna. Han var så fin. De blåa ögonen stirrade på mig som om jag var ett okänt föremål- något jag inte gillade.

"Sluta stirra, det är oförskämt." Sa jag och hoppades med hela mitt hjärta att han förstod svenska. Tydligen gjorde han det för han skrattade lågt och tog ett steg närmare bara för att stirra ännu mer.

"Jag är inte den ända som stirrar." Mitt ansikte hettade till när jag insåg att jag hade stirrat som en galning. Men jag kunde inte låta bli. Hans ansikte var perfekt.

"Vad gör du här?" Hans röst lät nästan hotfull och han tvingade mig upp mot ett träd med mina händer över huvudet. Jag var försvarslös. Inombords kände jag hur mitt hjärta började banka som galen och jag har ingen aning om det berodde på hans hotfulla handling eller närheten.

"Jag har ett namn." Ouch. Nummer ett som jag alltid har gått vid är att aldrig säga emot eller någon handling som inte lydde. Även om jag har svårt vid den regeln. 

"Låt höra."  Han lutade sig så närmare. Om han försökte få mig att bli rädd funkade det inte med den metoden tyvärr och jag hatade känslan att jag gillade närheten. Jag önskade att jag nästan spyde men jag krävde mer.

"J-Johanna."

"Johanna har ett efternamn." Sa han och ett av hans ögonbryn reste sig aningens. Så gulligt.

"Jag skulle aldrig berätta det för dig." Är det nu jag ska spotta? Jag har sett många spottat på film och så för att förstärka tydligheten att man hatar den man spottar på. Men jag tror inte jag vågar spotta. Jag kanske vågar säga emot, men inte göra något våghalsat. Vem vet vad han skulle göra om jag beter mig för rebelliskt. Något säger mig att han är inte särkillt mogen och vuxen för att gå iväg från en fight så jag håller mig till ord som försvar.

"Vi får väl se." Han log belåtet. Vad menar han med det? 

"Säg vad du heter nu då." Sa jag och försökte inte låta för hotfull. Han började irritera mig lite faktiskt. Kan han inte släppa mina händer snart? Att han är nära mig gör ingen (usch ni hör hur jag låter) men när han håller mina händer sådär så känner jag mig inlåst.

"Peter. Peter Pan." Min tur att skratta och jag kunde inte sluta. Vad sa han? Peter Pan- säkert! Hahahaha! Tror han att han är någon sagofigur som inte vill växa upp? Han har säkert några låtsaskompisar till hans pojkar som inte vill växa upp.

Han verkade inte gilla att jag skrattade åt honom för nästa sekund låg jag på marken med en svidande kind.

"Välkommen till Neverland, sötnos. Jag får en känsla av att det här inte är ett ställe för dig."

Tystnaden fyllde i min bekräftelse att han var borta. Inte förrän nu kollade jag mig runt för att inse att jag inte längre är i kalla Sverige. Det såg ut som om jag i någon exotiskt djungel eller något liknande. Men det var vackert. Otroligt vackert. Och farligt.

'Peter Pans' (hör du ironin i hans namn) ord oroade mig. Vad vet jag om överlevnad i en djungel? 

Juste, inget.

Den här bloggen kommer innehålla en massa olika noveller, jag älskar att skriva men tröttnar lätt på samma story- så novellerna blir inte som böcker! Troligen kan jag skriva en del 2 på en av novellerna. 

Jag ska försöka utöka skrivandet i olika gengrar. Vanligtvis så skriver jag äventyr, fantasy,fan-fictions och romantiska noveller. 

Som sagt välkommen!

Kom gärna med kommentarer och frågor! Känn dig fri att säga vad du vill!